HIV, som är förkortning av humant immunbristvirus (av engelskans human immunodeficiency virus), är ett retrovirus av underfamiljen lentivirus som angriper det mänskliga immunsystemet och slutligen oftast leder till AIDS. Cirka 33 miljoner människor världen över beräknas vara smittade, och viruset har alltsedan sitt utbrott skördat runt 30 miljoner människoliv. Omkring sjutusen beräknas smittas varje dag och mer än 5 700 dör varje dag i HIV-relaterade sjukdomar. Tidigare kallades HIV för HTLV-III (human T-lymphotropic virus type III) eller LAV (lymphadenopathy-associated virus).

Det finns två kända HIV-stammar, HIV-1 och HIV-2. HIV-1 var den första som upptäcktes och kallades för HIV. HIV-1 är mervirulent, överförs lättare och är orsaken för de flesta infektionerna i världen. HIV-2 är mindre smittsamt och begränsat tillVästafrika.

Det humana immunbristvirusets struktur skiljer sig från strukturerna för andra retrovirus. Viruset är nästan sfäriskt med en diameter på cirka 120 nanometer, 60 gånger mindre än en röd blodkropp, vilket ändå är stort för att vara ett virus. Det består av två kopior, +ssRNA, som kodar för virusets nio gener. Genomet skyddas av en konisk kapsel som består av ungefär tvåtusen kopior av virusproteinet p24. Ribonukleinsyran ligger starkt bundet till proteiner som är nödvändiga för virusets utveckling som omvänt transkriptas, proteaser, ribonukleas och integras.

Ett nätverk bestående av virusproteinet p17 skyddar virusgenomet från omgivningen. Ytterst skyddas viruset av ettlipidhölje som bildas när viruspartiklar knoppas av från ett cellmembran. Inbäddat i lipidhöljen finns ytproteiner från cellen samt cirka 70 exemplar av ett komplext virusprotein, env. Proteinet består av tre molekyler kallade gp120, som är ettglykoprotein. Denna struktur fäster i virusets lipidlager med hjälp av tre gp41. Detta glykoproteinkomplex möjliggör i sin tur virusets förmåga att fästa till och fusera med en värdcell. Komplexet är av intresse för framtida behandling eller vaccin.

Både den amerikanske forskaren Robert Gallo och den franske forskaren Luc Montagnier har ansett sig vara upptäckare av HIV. I dag är det allmänt accepterat att Montagniers grupp var den första,^[1] och 2008 tilldelades Luc Montagnier ochFrançoise Barré-Sinoussi Nobelpriset i medicin för upptäckten av humant immunbristvirus.

HIV överförs via blod, sperma och slidsekret. Det finns dock inga belägg för att det skulle kunna överföras via kyssar, även om HIV har upptäckts i saliv.

HIV kan överföras:

• genom oskyddade anala, vaginala och orala samlag,
• vid kontakt med smittat blod (det HIV-positiva blodet måste dock in i ett främmande blodomlopp omgående för att HIV ska kunna överföras),
• via återanvända kanyler,
• från en gravid kvinna till hennes barn under graviditet, förlossning eller, senare, under amning,
• via blodtransfusioner och organ- och spermadonationer.

Sannolikhet för HIV-överföring

Undersökningar har visat att sannolikheten att HIV överförs vid ett vaginalt samlag är 0,05 procent (fem av tiotusen) för män och 0,1 procent (tio av tiotusen) för kvinnor.^[10] Vid oralsex utfört på en HIV-positiv man är risken 0,01 procent (en av tiotusen) och omätbar utfört på en HIV-positiv kvinna.^[11] Att tänka på dock är att sannolikheten att smittas kan variera kraftigt då en icke upptäckt och ej läkemedelsbehandlad HIV är mycket mer smittsam än en läkemedelsbehandlad HIV dvs. Risken att smitta/smittas ökar då HIV infektionen (viruset) ökar i kroppens celler hos den smittade över tid och blir mer smittsam. Kondom rekommenderas således alltid av fler skäl, om inte båda partner testat sig mot HIV infektion.

En rad nya studier visar emellertid att risken för att en HIV-positiv person överför viruset till sin partner kan vara så låg som 0,0 procent. I mars 2013 gjordes en sammanställning av sex studier av heterosexuella par där bara en partner var HIV-positiv som kom till den slutsatsen.^[12] Det finns dock vissa villkor för att risken ska vara så låg som 0,0 procent. Den HIV-positiva personen måste vara under läkemedelsbehandling och ha låga eller omätbara virusnivåer. I sammanställningen hittades inget fall av smitta från HIV-positiva partners som stått under medicinering i mer än sex månader. Slutsatsen gäller endast heterosexuella par, främst för att risken för överföring av HIV bedöms vara högre vid analsex än vid vaginalsex. Om någondera partner har en sexuellt överförbar infektion, som exempelvis klamydia, bedöms risken för HIV-överföring öka. Forskare vid den schweiziska AIDS-kommissionen gick så tidigt som 2008 ut med ett officiellt uttalande i Bulletin of Swiss Medicine, vilket sa att givet vissa villkor är vissa HIV-positiva individer under läkemedelsbehandling "inte sexuellt smittsamma, dvs kan inte överföra HIV genom sexuella kontakter". Villkoren omfattar bland annat att individerna lever i monogama relationer, har haft omätbara virusnivåer i minst sex månader och sköter sin läkemedelsbehandling rigoröst. Uttalandet av de schweiziska forskarna betraktas å ena sidan som mycket kontroversiellt, å andra sidan har senare studier gett stöd åt påståendet att HIV-positiva med omätbara virusnivåer har en mycket låg smittsamhet.^[13]

Antalet HIV-positiva (som bär på HIV) i världen ökar. Av alla anmälda fall i Sverige är över hälften invandrare som har smittats före ankomsten till Sverige i länder med hög förekomst av HIV. Heterosexuella som blivit smittade före ankomst till Sverige är den klart största gruppen av rapporterade fall – av de som blivit smittade i Sverige är män som har sex med män den största rapporterade gruppen.^[14] Användande av kondom har mer än halverats sedan 1967 års sexualvaneundersökning.^[15] Ungefär 1/300 personer har en genetisk mutation som gör att de är immuna mot AIDS, man upptäckte det först hos afrikanska prostituerade, som trots att de utsatts för många oskyddade samlag under lång tid, ändå inte utvecklade AIDS.^[16] En tysk cancerpatient Timothy Ray Brown med HIV fick 2007 en benmärgstransplantation från en donator, motståndskraftig mot AIDS, sedermera tillfrisknade han både från sin leukemi och HIV, och behöver inte ta bromsmediciner längre.^[17]

För många HIV-positiva är inkubationstiden lång och det kan det gå flera år innan sjukdomen uppvisar några symptom. Tre månader efter att HIV överförts har halten av antikroppar i blodet gått upp till en sådan nivå att infektionen kan påvisas med de vanligast förekommande HIV-testen. Ett relativt säkert provsvar kan fås redan inom fyra veckor.
Den officiella Svenska hållningen är att vänta i sex månader innan man tar något prov, detta för att inte slösa med sjukvårdens redan knappa resurser. Möjlighet att själv bekosta provtagning föreligger ej.
Några av de smittade utvecklar en så kallad primär hivinfektion med bland annat feber, trötthet, halsont och muskelvärk, symptom som är likartade andra infektionstillstånd och som kanske inte väcker någon misstänksamhet hos den drabbade. Viruset angriper T-hjälparcellerna, som är en typ av celler som ingår i immunförsvaret. När kroppen har för få T-hjälparlymfocyter slutar immunförsvaret att fungera effektivt och kan inte längre bekämpa vanliga infektioner. Det är detta tillstånd som kallas AIDS. Så vitt man vet leder en obehandlad HIV-infektion förr eller senare till döden.

Det finns i dag inget botemedel mot HIV, och trots att det bedrivs intensiv forskning på området är det oklart om någotvaccin kommer att gå att utveckla.^[18] Däremot kan moderna bromsmediciner hålla virushalten i blodet på en så låg nivå attimmunförsvaret inte slås ut och den smittade inte utvecklar AIDS. Smittsamheten vid en effektiv behandling minskar även kraftigt, även om den inte helt försvinner. I dag är också den förväntade livslängden för HIV-positiva i Sverige under behandling i stort sett densamma som för icke HIV-smittade.

HIV-viruset kan dock utveckla resistens mot bromsmedicinerna varför det i gällande behandlingsrekommendationer i Sverige^[19] kraftigt understryks att det är mycket viktigt att inte göra uppehåll i ordinerad behandling. Vid behandlingsuppehåll förökar sig viruset ofta mycket snabbt och får därmed också möjlighet att utveckla resistens.

Det finns sammanlagt ett 20-tal läkemedel inom fyra läkemedelsklasser som är godkända som bromsmediciner mot HIV.^[20] Vanligaste behandlingen för HIV-positiva är någon typ av kombinationsbehandling med två så kallade nukleosidanaloger (NRTI) och en icke-nukleosid RT-hämmare (NNRTI). Från att historiskt sett ha bestått av upp emot 20 tabletter om dagen har man nu kommit så långt att dessa läkemedel kan kombineras i olika tabletter, vilket kraftigt reducerar antalet piller. Exempelvis finns nu preparat där man vid goda behandlingsresultat (virologisk kontroll och ingen behandlingssvikt) kan övergå till att medicineras med endast en tablett om dagen, vilken kombinerar samtliga tre rekommenderade komponenter.^[21]

För att mäta hur långt en patients HIV-infektion fortskridit mäts vanligen halten av så kallade CD4+ T-celler i blodet. CD4+ (eller CD4 positiva celler) är en sorts vita blodkroppar (t-cells lymfocyter) vilka har en sk. CD4-molekyl på sin yta. Dessa celler spelar en viktig roll i HIV-infektionen eftersom viruset angriper dessa och använder sig av CD4-molekylen för att ta sig in i cellen. HIV-virus behöver andra celler för att föröka sig, och CD4 celler är just sådana celler som angrips. När en person varit HIV-infekterad en längre tid brukar CD4-cellerna minska i antal, vilket är ett tecken på att immunförsvaret har försvagats av infektionen. Ju lägre CD4-tal, desto större risk att en person får olika typer av infektioner.

Behandlingsstart rekommenderas vid ca 350 CD4+ T-celler/mL eller när patienten uppvisar HIV-associerade tillstånd, såsom uttalad trombocytopeni (lågt antal trombocyter) och neurologiska symtom.

Mer eller mindre allvarliga biverkningar har varit sammankopplade med HIV-bromsmediciner, men i takt med att såväl läkemedlen som metoder för hur de kombineras utvecklas minskar denna problematik.

HIV omfattas i Sverige av smittskyddslagen, vilket garanterar avgiftsfri vård och behandling, men den medför även anmälningsplikt, möjlighet till visst tvång och kontroll.